Jyri Linas svar till en helt okunnig svensk idehistoriker //

Öppet brev till Metros kolumnist Johan Norberg:

Ville Stalin ha krig eller inte?

Du betraktar Dig som idéhistoriker men Din okunnighet är oroväckande. Din kolumn ”De blodiga ideologierna” (den 21 juni 2012) vimlar av faktafel.

Har Du bekantat Dig med ryska källor? Kan Du ryska? Om inte, hur kan Du då vara idéhistoriker och objektivt skriva om kommunismen när Du inte ens kan studera originalkällorna.

Du skrev: ”Adolf Hitler stod för det mest industriella och besinningslösa folkmordet i historien.”

Har Du besökt Kiev och varit på Holodomor-museet, som visar omfattningen av de tre svältkatastrofer som framkallats av kommunisterna? Kring detta museum finns en park, där Du kan hitta stenplattor i gräset med citat av Lenin. Dessa citat omkullkastar Ditt påstående. Det var psykopaten Lenin som systematiskt och industriellt började utrota hela folkslag med hjälp av framkallat svält som vapen. Det var han som byggde koncentrationsläger och krävde att 90 procent av den ryska befolkningen skulle utrotas.

Här följer ett handskrivet hemligt dokument av Lenin, som belyser hans enorma lömskhet i organiserandet av svältkatastrofen i Ukraina åren 1921-22:

”Till Michailov

Politbyrån påpekar för Ukrainas Kommunistiska Partis centralkommitté att insamling av alla livsmedel, d v s 100 %, spelar en absolut avgörande roll för Sovjetryssland.. Man måste hitta de mest effektiva åtgärder som skall vidtas för att uppnå detta mål. Besked måste ges om alla beslut. Rapportera per telefon två gånger i månaden hur insamlingen och transporterna till Sovjetryssland pågår.

Lenin, den 9 november 1921.”

Lenin, ”Полное собрание сочинений” (”Samlade verk”, Moskva 1970, band 44, s. 241).

Sedan lät Lenin sälja spannmål till utländska uppköpare. Fem miljoner människor dog under denna svältkatastrof.

Du menar att Adolf Hitler kastade in världen i det blodigaste kriget någonsin och att Stalin inte ville ha krig.

Vad är det för dumheter? Det visar ju bara en sak att de svenska historikerna har halkat efter i korrigeringsarbetet av de sovjetiska lögnerna. Du upprepade sovjetiska myter.

I östeuropeiska skol- och historieböcker står det redan att Sovjetunionen planerade anfall mot Tyskland. Till exempel i Estland: “Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 för att förekomma det planerade sovjetiska anfallet mot Tyskland den 6 juli 1941.” (M. Laar, M. Tilk, E. Hergauk, ”Ajalugu V klassile” / “Historia för årskurs 5”, Tallinn 1997, s. 190).

Historikern M. Laar är identisk med Estlands f d premiärminister Mart Laar. I Sverige fortsätter man att upprepa gamla kommunistiska propagandafloskler, medan man i Östeuropa har börjat säga sanningen.

Stalin lät utarbeta den hemliga militära planen Grom (Åskknall). Den var utkastet till operation Groza (Åska), som skulle leda till en massiv offensiv först mot Rumänien, sedan mot Tyskland och hela Västeuropa, däribland Sverige. Avsikten var att erövra nya områden åt sovjetimperiet. Stalin lät utarbeta dessa planer. Dokumentet finns bevarat i den ryska generalstabens arkiv, samling 16, lista 2951, dossier 237. Ta reda på det!

Att Hitler verkligen inte kunde påbörja ett anfallskrig, utan endast ett försvarskrig visas av det faktum att han hade endast 3500 föråldrade stridsvagnar, medan Stalin hade 24 000, däribland 1861 mycket moderna av typen T 34 och KV, som inte hade något motstycke i hela världen.

När Hitler den 22 juni 1941 förekom Stalins plan, som skulle ha förverkligats söndagen den 6 juli 1941, räddade han därmed Europa undan ett kommunistiskt anfall.

Det viktigaste beviset är den rysk-tyska parlör som Stalin lät trycka till röda arméns soldater i maj 1941. I denna parlör finns en mycket graverande mening: "Var inte rädd, snart kommer Röda armén!" Det finns liknande parlörer även på andra språk.

Den ryske krigshistorikern Valerij Danilov uppgav redan för några år sedan: ”Vi hade för avsikt att anfalla. När vi anfölls, kunde vi varken gå till anfall eller försvara oss.”

Den senaste ryska dokumentärfilmen i ämnet heter ”Stalins andra krig”. Där slog olika historiker fast att Stalin ville ha krig och att han förberedde sig för ett storkrig. Hans avsikt var att ta hela Europa och förvandla det till ”det kommunistiska paradiset”. Stalin betonade: ”Att ta enbart Tyskland, skulle inte räcka till.”

Det skulle ha blivit hans revansch efter sitt misslyckande i Spanien 1936-39.

Om Stalin hade anfallit Europa den 6 juli 1941, skulle även Sverige ha förvandlats till en kommuniststat.

Men även i Västeuropa har man kommit sanningen på spåret. Den tyske historikern dr Joachim Hoffmann publicerade ett utdrag ur Stalins tal av den 5 maj 1941, då han vid ett möte på militärakademin i Moskva hyllade det förestående anfallet mot Tyskland (Hoffmann ”Stalins Vernichtungskrieg, 1941-1945. Planung, Ausführung und Dokumentation”, Herbig, München 2000. 6. Auflage). Denna viktiga bok finns översatt även till engelska (”Stalin's War of Extermination”). Antagligen känner Du inte till den.

Har Du besökt NKVD-KGB-fängelset i Lviv (Ukraina)? Jag tror inte det. Du som idéhistoriker borde bekanta Dig med den kommunistiska ondska som inte kan matcha med någon annan ideologis. Du skulle ha sett kommunisternas isceller där man lät nakna ukrainska patrioter och nationalister frysa ihjäl. Besök kommunisternas citadell (slakthuset), ett koncentrationsläger mitt i stan! Skaffa Dig ukrainska filmer om NKVD:s terrorvåg i juni 1941 strax efter krigsutbrottet, då säkerhetssoldater dödade alla, däribland barn, som påträffades på gatorna i olika städer i Galizien. På en vecka blev det 21 000 offer. Staden Lviv råkade extremt illa ut. Samtliga politiska fångar dödades. Är det det som Du menar när Du skrev: ”Stalin ville matcha Hitler.”

Men Hitlers soldater gjorde aldrig något liknande.

Har du besökt Slovakiens huvudstad Bratislava och dess monument för kommunismens offer? Där kan man läsa uppgifter om de miljoner som blev drabbade. Också om de kvinnor och män som dödades när de försökte rymma från det kommunistiska paradiset.

Lär Dig något och undvik att upprepa gamla (officiella) floskler, som inte har något med verklighet att göra.

Jag hoppas att Du nu förstår varför Din skrivelse var bristfällig.

Jüri Lina,

författare och filmregissör

Recencion av boken Mitt möte med KGB

Mitt möte med KGB Av Ann-Mari Lahti.

I boken som kom ut av Contra Förlag 2010 skriver Ann-Mari om hur hon smugglade biblar till Olevistikyrkan i Tallinn och hjälpte den estniska oppositionen. Religion var förbjudet i Sovjetunionen. Enligt Lenin var religionen ett folkets opium. ”Vi måste bekämpa religionen. Detta är hela materialismens och följaktligen också marxismens ABC... Ned med religionen, leve ateismen - spridandet av ateistiska åsikter är vår huvuduppgift.” Lenins samlade verk, band 17. Många kyrkor stängdes. Det fanns två sorters församlingar. De registrerade församlingarna som kontrollerades av KGB och de underjordiska församlingarna. 
Ann-Mari hade läst i tidningen Ljus i Öster som trycktes av Slaviska missionen om förföljelser mot kristna i Baltikum och övriga Sovjetunionen. På den tiden gick hon i en Waldorfskola i Järna. Postbilen kom med tidningen till skolan. Ann-Mari fick tårar i ögonen när hon läste om katoliken Nijole Sadunaite som blev arresterad av KGB. Hon ville hjälpa dessa människor. 
Ann-Mari bestämde sig att åka till Stockholm till Slaviska Missionen för att hämta biblar och bibelkort som hon skulle ta med sig till Estland och ge till de kristna. 
        Hon åkte som turist till Tallinn med biblarna och korten i bagaget. Hon lyckades komma genom tullen utan problem. Ann-Mari bodde på Viru hotell som inte var långt från Olevistekyrkan. I hotellet kontrollerades alla av KGB samtalen avlyssnades. Efter lunch gick  hon till kyrkan. Det gick en ledning från KGBs högkvarter till Olevistekyrkan. Alla gudstjänster avlyssnades av KGB. När hon kom in i kyrkan gick hon fram till några kvinnor som stod vid altaret och frågade om de talade engelska. En av kvinnorna kunde engelska hon gick med Ann-Mari och några andra kvinnor till ett sidorum där de var ensamma. 
Ann-Mari gav de biblar och bibelkort. Kvinnorna tryckte biblarna hårt till bröstet och omfamnade henne. Kvinnorna grät av glädje när de hade fått biblarna. Kvinnan som talade engelska pekade på en man som stod vid dörren han kunde vara från KGB. Han iakttog Ann-Mari noga. Hon gick ut ur kyrka när hon gått en bit kom hon till en rysk ortodox kyrka där hon träffade Margit som blev en vän för livet. 
1980 åkte Ann-Mari till Tallinn igen. Åter igen hade hon biblar och bibelkort med sig. När hon skulle lägga upp sitt bagage upp på bordet kom en man mot henne och sa att hon skulle följa med honom. Hon följde med honom till ett rum där en tulltjänsteman förhörde henne. Hon satt i förhör ett par timmar. KGB tog biblarna och bibelkorten sen fick hon gå. Efter lunch gick hon ut. Hon gick över Viru Väljak och hade inte ens hunnit över gatan innan 5 civilklädda män kom emot mig med allvarliga blickar. En lång man sa till henne att de höll koll på henne varje steg hon tog. ”Ta inte kontakt med dissidenter, religiösa, kristna eller oppositionella, då åker du fast, vi arresterar dig direkt, fattar du?” Hon svarade att hon förstod. 
1981 började Ann-Mari arbeta för Ants Kippar som hade hjälpt sina fängslade landsmän, han arbetade för hjälpcentralen. Det första uppdraget för Kippar var att fotografera Patarei fängslet där politiska fångar hade spärrats in. Hon fick en kamera från Kippar. Filmen skulle lämnas till Hjälpcentralen. De ville veta vart fångarna hade tagit vägen. Ants Kippar gav henne även uppgiften att ta kontakt med Herbert Murd som satt fängslat i Patarei för att han hade läst ur bibeln för barn i ett pionjärläger. 
Ann-Mari åkte på nytt till Tallinn. Denna gång skulle hon fotografera Patarei fängelset. Samma dag gick hon till fängelset. Ann-Mari var inte rädd hon gick in i Patarei och frågade efter Herbert Murd. En man kom emot henne och kastade henne ut ur Patarei. Sen gick hon upp för en backe, förbi en vakt som tittade misstänksamt på henne. Sen kom hon fram till ett staket på vänster sida, hon gömde sig bakom ett plank och tog flera foton av Patarei och vaktkuren. Uppdraget var utfört. 
       Några dagar senare åkte hon hem. Samma dag hon hade kommit hem åkte hon till Kippar och lämnade filmen. 
Nästa uppgift var att fotografera KGBs högkvarter. Under våren åkte Ann-Mari åter till Tallinn. Dagen efter att hon kommit till Tallinn gick hon mot KGBs högkvarter, hon ställde sig lite skymd och tog fram kameran  och tog flera foton efter det gick hon tillbaka till hotellet. Under denna resa jagades hon ned för Domberget av KGB.
    Ann-Maris nästa uppdrag var att träffa frihetskämpen Robert Waitma och smuggla ut ett topphemligt dokument med namn på olika läger för politiska fångar. Hon klarade att ta ut dokumentet genom tullen. Om hon hade åkt fast så hade hon inte skriva denna bok. 
    Det sista uppdraget för Kippar var att fotografera Tisleri arbetsläger för politiska fångar.  Så åkte hon åter till Tallinn. Dagen efter sin ankomst åkte hon buss, när hon klivit av bussen gick hon på smågator tills hon hade kommit till en lång väg där stod en skyl på skylten stod det Tisleri. Hon tittade omkring sig sen letade hon efter en plats där hon kunde fotografera. Efter en stund hittade hon en träddunge där hon var skymd. Hon ställde sig bakom ett stort träd och riktade kamera mot porten. Efter ett tag öppnandes porten och hon tog några bilder. Sedan stängdes den. Sedan kom en militärbil och skulle in hon tog några bilder till. Efter att  hon tagit bilderna väntade hon minst 5 minuter innan hon vågade sig fram igen hon tog några bilder till. Sedan gick hon till bussen på vägen tittade hon sig omkring. Hon tog busen och gick sedan till Viru. Det sista uppdraget var avklarat. 
 Några dagar efter det att hon kommit hem igen förföljdes hon av en bil i Järna. Bilens förare titta åt hennes håll. Ann-Mari kontaktade polisen som kopplade henne till Säpo. Nästa dag träffade hon en man från Säpo. Efter att Ann-Mari berättat om hur hon suttit i KGB förhör samt uppdragen åt Kippar sa att det var mycket möjligt att det var en diplomatbil från Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Han sa att de kunde skugga henne även i Sverige .    
 Boken är mycket välskriven. Den får topp betyg. Estlands president Toomas Henrik Ilves sa så här om Ann-Maris bok " Din bok Ann-Mari  "Mittt möte med KGB" kommer säkert att illustrera situationen i Estland under Sovjet ockupationen och den kommer att vara en viktig källa för historiker.



                            

Jyri Linas bok " Sovjetiskt inflytande i Sverige "

" Sovjetiskt inflytande i Sveirge " Bok av Jyri Lina //

Jag håller nu på med att läsa en oerhört intressant och skrämmade bok som egentligen inte förvånar mig ett dugg. Det författaren Jyri Lina beskriver i boken kände jag till långt innan jag träffat Lina själv personligen. Boken kommer fram med fakta som kan få vem som helst som är oinvigd och tappa hakan. Att det Svenska förståndet mer eller mindre sovjetiserats har jag vetat om sen tidigt 70-tal. " Sovjetiskt inflytande i Sverige " är en bok som borde finnas i varje Svenskt hem. Ja den borde tom finnas i våra skolor och högskolor etc etc. Men nu är det så att "obehaglig" litteratur i vårt land aldrig fått komma fram. Antingen har man inte velat se den. Författaren till sådana böcker har tystas av det svenska media. Ja det har tom gått så långt att Bibliotekstjänst i Lund vägrat och vägrar ta in Linas böcker. Jyri Lina är en exilförfattare som hade ett rent helvete i Estland under sovjettiden då han bodde där. Jyri Lina är en demokrat och författare som har mött samma dåliga bemötande här som i Estland under sovjettiden. Hans böcker säljer tack och lov bra i Estland där går dom åt som smör i solsken, då esterna uppskattar hans arbete. Linas böcker översätts till många språk när dom kommer ut i olika länder. Att Sverige mer eller mindre täpper till truten på denna man förvånar mig inte det minsta lilla, då Sverige alltid har varit en Sovjet- republik Absurdistan. Jag hoppas dock att fler och fler ska upptäcka Jyri Linas böcker och förstå värdet av dom. Hans sanningar är obehagliga för den styrande eliten som helst ser att deras lögner får råda. Nu till min recencion av en fenomenalt upplysande och toppbra bok enligt mig själv. Läs den, sprid den vidare. prata om den, på arbetsplatser,skolor,hemma, överallt. Vi behöver människor som Jyri Lina i vårt land som slår hål på dom socialistiska lögnerna. //

 

Recencion av Jyri LInas bok " Sovjetiskt inflytande i Sverige "

 

Boken behandlar mycket framförallt aningslösa vänstermänniskor i vårt land som genom sina partier, VPK,SKP, etc stött socialistiska diktaturer i framförallt Sovjet men också andra socialistiska länder. Bla så får VPKs fd ordf Rolf Hagel ta emot ett visst belopp av pengar från en KGB-kuir. Svenska politiker på vänsterkant bla Pierre Schori, Olof Palme och många flera vänsterpolitiker avslöjas här i sina "Affärer" med socialistiska diktaturer i andra delar av världen. Att skriva ner en kortfattat recencion av denna bok på några få rader är mycket svårt då den är rejäl i sin voylm. Den innehåller många kapitel och tar kapitel efter kapitel fram mycket obehagliga fakta som Svenska media helt enkelt tiger ihjäl. När man läser boken så inser man med vemod vilket sovjetiserande det Svenska förstånder har varit utsatt för under många många år och fortfarande är utsatt för. Det är som Jyri Lina själv säger. På andra sidan Östersjön är Marxism död men i ABF-huset i Stockholm frodas den för fullt. Det är mycket märkligt att svenska socialister anammar en ideologi som tagit livet av så oerhört många människor inte bara i Sovjetblocket och Baltikum utan också i andra röda länder där den tagit steget från teori till praktik. Jag kommer längre ned på sidan att lägga in ett kapitel ur boken. Här ser ni foto på bokens framsida.

Här ser ni Jyri Lina i bild. Enligt många så Lina idag Sveriges absolut främste kommunistexpert. Boken beskriver hela det oerhört smutsiga arbete som vänsterpolitiker gjorde i andra socialistiska länder. Jag kommer här att lägga in en del av ett kapitlet ur boken. Det gick inte teknisk riktigt bra att lägga in en del av ett kapitel här men jag skriver här ner kapitlen i boken. Här kommer texten från bokens baksida med med.

 

 Här följer bokens kapitel.

Inledning

1) De oangripliga sovjetiska myterna sid 9 till 32

2) Det kommunistiska inflytandet sid 47 till  91

3) Den skadliga biståndspolitiken sid 103 till 140

4) Fristad åt internationella terrorister sid 144 till 171 

5) De otäcka ubåtsaffärerna sid 176 till  234  

6)Socialisternas övergrepp på samhället     sid 241   till 293 

7)  Den leninistiska invandringspolitiken sid    328 till  394  

8) Den tvivelaktiga rättvisan sid 404 till  438

9) Ekonomisk terror   sid 443   till  472 

 

10)  Manipulationerna  sid 479   till 507

 

Efterskrift

Personfört

 

När böcker som denna inte får säljas i svensk bokhandel,inte lånas på bibliotek ja inte ens får reklam i tidningar etc. Då undrar man verkligen vad myndigheter etc menar med ord som demokrati och mänskliga rättigheter. Får bara böcker som är "Korrekta" säljas i bokhandeln, lånas på bibliotek, göras reklam för i tidningar, etc. Är det på detta sätt så tycker jag personligen att Sverige borde bli föremål för utredning inom Europadomstolen för brott mot dom mänskliga rättigheterna. Sverige har mig veterligen undertecknat FNs deklaration om dom mänskliga rätigheterna , bryter man mot dessa genom att mer eller mindre förbjuda författare som Jyri Lina etc då borde Europadomstolen verkligen göra ett djupdykande arbete och ställa Sverige till svars och utdöma böter som tillfaller i detta fall Jyri Lina. Mycket har sagts om Jyri Lina och mycket kommer ännu att sägas men en sak är klar. Dom mänskliga rättigheterna i vårt land GÄLLER också Jyri Lina. Låt han böcker få säljas fritt i bokhandeln, låt biblioteken ta in hans böcker för utlåning, så att låntagare inte enbar "MÅSTE" läsa "KORREKTA" böcker. Om vårt land ska stå upp för demokratiska värderingar inte bara på pappret utan också i praktiken låt då Lina få träda fram och låt denna demokrati också gälla honom annars är allt prat om demokrati och mänskliga rättigheter i vårt land enbart tomt prat. // Ann-Mari  PS Foto i bild från bokens baksida kom inte fram vi lägger ut det senare //

Recencion av Eva agent för KGB //

Eva agent för KGB //

 

Vi lade in ett helt kapitel ur boken här följer nu en recencion. Boken visar på ett fruktansvärt sätt hur KGB utnyttjar en ung Estnisk kvinna för sina egna syften. Irja i boken lever under hård press och måste gå med på det som KGB ålägger henne att göra för att skydda sin mamma och sig själv från dom repplessarier som KGB kunde utsätta henne och mamma för om hon inte gjort vad dom sagt åt henne att göra. Bokens händelse är på slutet av 60-talet men visar hur ruttet det Sovjetiska systmet var. Allla tankelösa vänstermänniskor  borde läsa denna bok så ser dom att det "Paradis" dom trott på inte stämmer överens med verkligheten. Boken rekommenderas verkligen. // Boken finns att beställa på www.contra.nu

Eva- agent för KGB // en sann berättelse av Einar sanden

Eva - agent för KGB // En sann berättelse av Einar Sanden //

 

 

Einar Sanden:
Eva - agent för KGB


Irja var en ung lärarinna i Estlands huvudstad Tallinn. En dag ebjöds hon att bli turistguide. Turistorganisationen Intourist anställde henne. Hennes uppgift var att som guide var också att övervaka turisterna på uppdrag av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

För att ge KGB inblick i flyktingorganisationerna i Sverige fick Irja gifta sig med en estnisk flykting och flytta till Sverige. Senare fick hon i uppdrag att gifta om sig med en svensk överstelöjtnant.

Boken ger god inblick i dagligt liv i Tallinn under den sovjetiska ockupationen.

Pris 50:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Betala in 90:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Bokens jag, Eva, arbetar på Intourist i Tallinn och tar hand om utländska turister. Naturligtvis måste hon rapportera till KGB. Men KGB har större planer för Eva, hon ska etablera sig i Sverige, och därför tänker man låta henne gifta sig med en svensk exil-est, det första godkända äktenskapet av det slaget någonsin. Här kommer ett kapitel från bokens början:

En dag mötte jag Evald i hotellvestibulen och han sa, på ett sätt som om han just kommit på det, att han ville prata med mig Han bad mig att träffa honom utanför Estniska Teatern.

Långt innan jag kommit fram till teatern kunde jag se honom stå och vänta på mig. Han hade en hoprullad tidning i handen. Han gick emot mig och stoppade tidningen i rockfickan och skakade hand med mig. "Låt oss promenera längs Lenin-avenyn bort mot Tartugatan." Så snart vi börjat gå frågade han rakt på sak: "Har han redan friat?" "Vem?" "Låtsas inte vara dum. Ja eller nej ?" "Nej!"

Han började prata igen om hur snygg jag var; att jag talade flera språk (tack vare Statens utmärkta utbildning); om den stora chans jag fått att tjäna mitt land. Han sa att jag hade anställts vid Intourist eftersom de trodde att de kunde lita på mig. Det var en stor ära för mig...

Detta långa och osammanhängande tal avbröts tvärt med: "Om han vill gifta sig med dig, gift dig då med honom!" Mitt hjärta bultade så häftigt att jag tyckte att det var nära att brista. Vad Evald sa innebar att KGB beslutat att skicka mig utomlands... till den drömvärld som en sovjetisk medborgare aldrig får besöka... "Men... om jag inte älskar honom?" frågade jag tvivlande.

"Det spelar ingen roll," sa Evald tanklöst. "Om du inte tycker

Om honom kan du alltid skilja dig från honom i Sverige. Du kan ändå stanna i Sverige. Glöm inte att vi är dina verkliga vänner och närhelst du behöver oss, så ska vi alltid ge dig en hjälpande hand~ Jag ville inte att han skulle upptäcka hur upprymd jag blev. Jag försökte därför se bekymrad och eftertänksam ut. Vad skulle jag göra i ett främmande land om mitt äktenskap bröt samman, frågade jag. Och jag ville förresten stanna kvar i mitt hemland, och göra allt för mitt eget folks välbefinnande. Jag talade med en övertygelse som verkade äkta - jag hade bott här i tjugosex år. Jag hade många vänner och bekanta. Hur skulle jag kunna slita mig från dem, för att ge mig av och börja ett nytt liv i en helt främmande miljö.

Jag hade bott tillsammans med min mor i hela livet. Hon hade offrat en hel del för att göra mitt liv lättare än hennes. Alla hennes tankar, i själva verket hela hennes väsen, cirklade runt mig. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig att inte träffa henne på ett helt år - eller kanske på flera år.

Evald gick vid min sida med långa släpande steg. Han lyssnade uppmärksamt och när vi kom till Tartugatan sa han tröstande: "Som en sann medlem i Komsomol älskar du ditt land. Men glöm inte att det bästa sätt på vilket du kan tjäna ditt land är att åka utomlands. Det är riktigt att du får leva under andra förhållanden i en fientlig omgivning. Men vi måste alla göra uppoffringar - ja alla måste vi det. Vad din mor beträffar, så skulle hon kunna besöka dig i Sverige." "Skulle det verkligen vara möjligt?" frågade jag ivrigt och kunde knappt dölja min tillfredsställelse. "Allt är möjligt," svarade Evald. "Allt beror på dig."

Vi skildes åt och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte att gå långsamt. Mitt sinne var i uppror. Hur kunde det komma sig att något så ovanligt skulle hända mig av alla människor? De hade valt ut mig för att göra något vars betydelse och omfattning jag inte kunde förstå än. KGB ville skicka mig utomlands! Varför mig? Var jag den första estniska kvinnan som skulle få tillstånd att gifta mig med en exil-est? Den första!

Var KGB verkligen så godtroget att de ansåg mig lämplig att arbeta för KGB utomlands? Trodde de verkligen att jag skulle arbeta för en regering som fullständigt förödat mitt folks frihet och oberoende? Ryssarna hade ödelagt min hemstad och bränt ned mitt hem. De hade deporterat tiotusentals av mina landsmän till Sibirien De underströk att de litade på mig. Och ändå skuggade de Mark och mig vart vi gick. Det var inget annat än bedrägeri. Jag blev illamående när jag tänkte på det.

Jag gick till Gamla Stan och letade mig fram genom smala gator där husen såg likadana ut som de gjort i hundratals år. Jag kände igen vartenda ett av husen. Och nu skulle jag lämna allt detta? Men jag hade inte gått med på något än. Jag visste inte ens om Mark betydde något för mig. Eller skulle jag helt enkelt lyda KGBs order? Skulle jag resa utomlands och vänta där tills jag fick veta vad de beslutat att göra med mig?

Jag hade fortfarande tid att tänka igenom saken. Jag var inte säker på att beslutet om mitt framtida liv låg i mina egna händer. Jag kände det som om jag fallit ner i en vattenvirvel. Fanns det något sätt att sig ur den?

Klockan åtta gick jag till Kevade Café, för att träffa Mark. Kvällen innan hade han antytt att han skulle ha en överraskning till ikväll. Det här skulle bli vår sista kväll tillsammans, eftersom han skulle resa nästa dag. Kevade Café låg på fjärde våningen i ett stort varuhus, som hade byggts 1960. Det var det största varuhuset i stan.

Till höger sålde man radioapparater, kameror, TV-apparater och sportartiklar; till vänster husgeråd, elartiklar, mattor och kemisk-tekniska artiklar. Det fanns inget att välja på, och de sovjetiska varorna var av dålig kvalitet.

På första våningen fanns presentavdelningen, där man bland annat kunde köpa läder- och metallvaror som tillverkats av estniska hantverkare. På tygavdelningen måste den dåliga kvaliteten och de fula färgerna ses för att bli trodda. Utlänningar togs aldrig dit. De dominerande färgerna var fruktansvärda nyanser av blått och skärt. Herrskjortor var sydda av bomull, eftersom det var nästan omöjligt att få tag på syntetmaterial.

Nyligen hade en avdelning öppnats för förlovade par. Om de kunde förevisa ett dokument som visade att de skulle gifta sig fick de, till skyhöga priser, köpa en nylonskjorta till brudgummen och vitt tyg till bruden.

På andra våningen låg skoavdelningen. Man köpte sovjetiska skor bara i nödfall. Importerade skor från Ungern, Tjeckoslovakien eller Östtyskland var bra, men dyra. Ett par damvinterstövlar kostade exempelvis mer än en arbetares månadslön.

Konfektion såldes på samma våning. Stickade kläder eller garn gick det knappast att få tag på. När importerade varor någon enstaka gång fanns till salu, blev affären överfull.

Ibland kunde man ta hissen ända upp till Kevade Café. Men hissen var vanligen trasig. Jag hade inte tur, så jag fick gå upp för trapporna. Sedan gick jag in genom glasdörrarna. Mark var redan där och väntade på mig. Han hade reserverat ett litet bord åt oss vid fönstret. En orkester spelade mjuka melankoliska melodier. Bord för två, fyra eller sex var placerade längs dansgolvet.

Jag tänkte på kvällen jag varit här tillsammans med Marget och Evald och kände mig övertygad om att KGB hade sina spioner här även nu, för att hålla ett öga på oss.

I Sovjetunionen är de enda ställena där man kan äta någorlunda bra restauranger, särskilt då restauranger som drivs av Intourist. Utländska turister, som vanligen hade gott om pengar, fick god service. Eftersom vanliga medborgare inte hade råd med sådan lyx, var de enda stamgästerna partifunktionärer och ryssar: med andra ord högavlönade. De blev vanligen fulla snabbt och blev sedan bråkiga. De antastade kvinnor vid andra bord. Och det spelade ingen roll om kvinnorna var ensamma eller i sällskap med män. Om kvinnorna struntade i dem, gick de över till ett rått språkbruk, vilket ofta medförde slagsmål.

Det fanns flera fulla ryssar där ikväll. Men deras oväsen besvärade oss inte särskilt mycket. Vi hoppades bara att de skulle lämna oss ifred.

Hur skulle jag känna mig i morgon när Mark hade åkt? Vi hade träffats ofta, och jag kände det som om vi hade känt varandra i åratal. Var det kärlek? Hade vi tillräckligt med gemensamma intressen? Fanns det något hopp om ett lyckligt familjeliv?

Det var omöjligt att finna något riktigt svar på dessa frågor. Allt jag visste var att jag tyckte om Mark mer än någon man jag träffat tidigare.

"Jag är säker på att vi blir Iyckliga tillsammans," hörde jag Mark säga. Orkestern spelade en foxtrott från Väst. Vi förflyttade oss till dansgolvet. Vi stod mest stilla på dansgolvet, eftersom det var för litet. Alla svettades. Våra kläder fastnade på kroppen. Det var svårt att andas, eftersom rummet var fullt med rök på grund av den dåliga ventilationen. Jag tyckte att Mark såg yngre ut än någonsin den kvällen. Det var svårt att tro att han var trettioåtta. Alla utlänningar jag mött var äldre än vad de såg ut att vara. Mer än två årtiondens krig och ockupation hade satt sina märken på alla ansikten i Estland. Mark var bara fyra år yngre än sin bror, men när de var tillsammans, såg de ut som far och son. Gamla skolkamrater som han träffat såg ut att vara åtminstone tio år äldre än han.

När vi lämnade restaurangen vid midnatt höll Mark om mig hårt. Han sa: "Irja! Jag kommer tillbaka till jul, och då gifter vi oss." Jag sa inte någonting, jag tryckte bara hans hand.

Gatorna var tomma. Bara några fyllon raglade omkring och letade efter natthärbärge. Några soldater och matroser gick genom stan och spikarna i deras kängor bröt nattens tystnad. Vi var bägge trötta och beslöt att ta en taxi hem.

När taxin stannade framför vårt hus och jag gått ut på trottoaren viskade Mark till mig: "Titta bakom dig, sakta." Jag vände mig om och bara en bit bort på en sidogata såg jag den bekanta Volgan. I det svaga skenet från en gatlykta såg jag en man vid ratten. Vi kände igen numret på bilen. "Jag ska gå bort och prata med killen," sa Mark barskt. "Nej! Gå inte dit!" svarade jag och grep tag i Marks handled.

Mark skrattade, kysste mig på pannan och försvann in i taxin. Ett ögonblick senare körde bilen iväg mot centrum. Jag gick inte till arbetet nästa dag. Jag hade bett att få ledigt. Det var den 19 augusti - dagen vi skulle skiljas. Vi träffades vid järnvägsstationen tidigt på morgonen och åkte med tåg till Pääsküla, där Rauls mor bodde. Jag visste att Raul var Marks bäste vän i Stockholm. Han hade gift sig med en finska och de hade tre barn. Han hade ännu inte besökt sitt hemland. Hans mor hade redan flera gånger sökt om visum till Sverige, men hon hade alltid fått avslag. Jag tyckte mycket synd om den gamla kvinnan, och jag började fundera på hur jag skulle kunna hjälpa henne. Jag beslöt mig för att tala med Evald. När allt kom omkring hade han sagt att han alltid skulle ställa upp och hjälpa mig. Varför skulle de förbjuda en gammal kvinna att besöka sin son?

Vi sa snart adjö till henne och Mark lovade att överlämna de presenter som den gamla damen ville skicka till sin son. Vi skyndade till stationen och återvände till Tallinn. Mark hade avtalat tid med en tjänsteman på visumbyrån, och under tiden gick jag till Palace Hotel för att prata med Marget. En och en halv timme senare kom Mark till hotellet och vi fortsatte till Süda-gatcn, där hans familj bodde.

"Det verkar nästan säkert att jag får tillstånd att komma tillbaka till jul." Mark kramade förnöjt om mig, "och även om vi aldrig kar lita på ryssarnas löften helt och hållet, så tycks det i alla fall som om de kommer att godkänna vårt giftermål." "Har du redan berättat för honom om det?" "Naturlgtvis!" "Men vi har inte bestämt någonting definitivt än!" "Jo, det har vi."

När han sa det föste han in i mig i hallen i det hus där hans släktingar bodde. Han kysste mig. Hans mor välkomnade oss och började omedelbart att duka bordet. Hon var sjuttio år gammal men såg bra ut för sin ålder och hade ett gott sinne för humor. Tyvärr förstod jag inte henne så bra, eftersom min ryska inte var perfekt. Hon var född i Ryssland och hade gift sig med en est. Hon hade bott i Estland i fyrtio år och även om hon förstod estniska talade hon inte språket.

Marks förmåga att tala ryska förvånade mig. Han berättade att han inte hade hört någon ryska talas på tjugo år, när han besökte Estland för första gången. Men han försäkrade mig att han inte kunde en enda rysk bokstav, så han kunde inte läsa ryska. Och av den anledningen hade hans mor aldrig skrivit till honom, "När du kommer till Sverige, kan mamma skriva till oss," förklarade han entusiastiskt, och hans mamma var också nöjd med det.

Sedan vi ätit sa Mark: "Irja, berätta för mig om den mörke unge mannen som hela tiden följde turistgruppen förra året fortfarande arbetar hos er" "Menar du Jaan Rääk?" "Jag tror att det var så han hette." "Jag har inte sett honom så ofta på hotellet Men vi har flera nyanställda" "Är de alla övervakare åt KGB?" "Det är svårt att säga vad de gör." "Vet du förresten att Jaan Rääk förra året föreslog att jag skulle gifta mig med en estnisk kvinna?" "Verkligen? Och du tänker följa hans råd?" "Jag hade redan fått den syndiga tanken innan han tog upp den."

Timmarna gick fort. Avgångstiden närmade sig. Himlen var mulen och det regnade lätt. Våra sinnen blev ännu dystrare av det. Fler gäster kom. Alla deras vänner ville säga adjö till Mark. Männen tömde mer än ett glas och blev så småningom lite gladare. Kvinnorna var mer reserverade.

Klockan elva gav vi oss iväg till stationen. Marks bror och en vän som hette Okk visade vägen. Han bar den tyngsta väskan Mark och jag gick bakom dem och sist kom Marks syster Marianne och Okks fru.

Det började regna häftigare. Vi kunde inte hitta någon taxi. "Förbannat," svor Okk. "Den här väskan tar kål på mig! I Sverige ska det ju finnas överflöd på allting, vad har du för värdesaker i den?" "Ingenting särskilt," skämtade Mark. "Mamma gav mig lite mat till resan, så att jag inte skulle svälta."

Plötsligt stannade han och vände sig om: "Säger du farväl till ditt hemland?" "Det är för mörkt för det. Jag letar efter en grön Volga. när vi verkligen behöver den, har den försvunnit." "Var tyst Mark," jag drog honom i ärmen.

När han stod på vagnens fotsteg bad han sina släktingar och vänner att sköta om mig.

"Jag skulle inte stå ut med att någon tog Irja ifrån mig. Särskilt inte om det var en ryss! Du vet en av de där som förlorade sina tänder i Stalingrad... " Tåget började röra på sig.


< TD>

Boklistan

Övriga produkter

Beställ här!






Ivan Moisejev Vanja // Kristne Martyr //

Vanja

Den bok är oerhört rörande och skakande. Myrna Grant har skrivit den och den är baserad på en sann händelse om den Kristne Martyren Ivan Moisejev Vanjas liv i Röda armen på 70-talet. Vanja får gå igenom ett oerhört lidande pga sin Kristna tro. Han var utsatt för fruktansvärd mental och kroppslig tortyr av personalen på på hans regemente på Krim i fd Sovjetunionen. Men Vanja var stark han stod emot sina plågorandar och förlät dom helt tiden trots deras fruktansvärda beteende mot honom. I boken skildras också mycket starkt Vanjas andliga upplevelser och den hjälp och styrka han får från Kristus och den andliga världen. Vanja tvingas en natt att stå på vakt utanför sitt logemente på det regemente han är förlagd vid. I sommaruniform fick han stå ute en hel natt i många många minusgrader på vintern i full snövind, men klarade sig helskinnad utan den minsta lilla mentala eller fysiska skada. Boken visar på hur den kommunistiska regimen i fd Sovjetunionen behandlade människor som hade en annan tro än den kommunistiska. Vanjas liv har väckt mycket stor uppmärksamt, ja tom kommunister och många andra i Sovjetunionen reagerade med avsky på den behandling Vanja fick utstå. Det fanns tom ateister som blev djupt berörda och många i Sovjetunionen grät över den unge Vanjas fruktansvärda lidande. Vi har också hört att för flera år sedan så kom den KGB man som ledde misshandeln av Vanja hem till hans föräldrar på Krim och visade stor ånger och bad innerligt om förlåtelse för vad han gjort mot Vanja och hans Familj. Familjen ska ha förlåtit denne fd KGB man nu. Boken är som sagt oerhört stark och gripande där finns också foton på Vanjas döda kropp med alla dom skador i bild som Armen och KGB tillfogade honom vid tortyr. Boken rekommenderas varmt den kan bli en rejäl tankeställare till dom som lättvindigt hyllar kommunism/socialism och få dom och förstå att denna ideologi lett till ond bråd död för miljoner människor bakom järnridån som haft en annan  uppfatning än den kommunistiska regimen. //  Här foto på Vanja

Meddelande till läsarna angående recencioner här //

Info //

Vi vill bara meddela nytillkommna läsare att nu har vi gjort en sida här som helt och hållet kommer att behandla dom olika böcker som finns nu om kommunismens brott. Bla så kommer så småningom Anne Applebaums bok " Gulaglägrens historia " att få en ordentlig recencion längre fram detta år. En del av dom böcker som också kommer att recenceras här är från Contra bokförlag. Bla då den nyligen utkommna boken " Vänsterns Konungadöme " av Magnus Ivarsson, Jyri Linas nya bok " Sovjetrepubliken absurdistan " som kommer ut först till hösten detta år kommer också att få en recencion. Vi kommer också att recencera fler böcker av Ulo Ignats här. Den nyutkommna boken " Mitt möte med KGB " Contraförlag kommer också att få en recencion här. // Ann-Mari och Maria

" Sovjetdiktaturens ansikte " Ulo Ignats / Håkan Holmgren //

Sovjetdiktaturens ansikte //

Dena bok gavs ut på 80-talet på förlaget Ordfront, men bör läsas av alla som vill sätta sig in i den kommunistiska diktatur som fanns på andra sidan Östersjön för många år sedan. I boken visar Ignats / Holmgren hur diktaturen slår in i vardagen för den vanligen Sovjetmedborgaren. Boken visar också hur Sovjetmedborgarna är underkastade ett totalitärt system som är rent ut sagt sinnesjukt. Censuren som följer Sovjetmedborgarna i deras liv är skrämmande på många sätt. I boken tas vardagssituationer upp som är mycket skrämmande, KGBs bevakning slår igenom i hela samhället och många sovjetmedborgare som får förfrågan om att jobba för KGB vågar inte säga nej pga repplessarier och svårigheter på arbetsplatser. Det fanns  inte tillgång på kopieringsmaskiner för den vanlige arbetaren. Endast utvald personal fick använda kopiator, den som fick tillgång till en kopiator fick lösa ut en nyckel till kopieringsrummet under mycket  mycket hårda och kontrollerade former. På många ställen när man läser boken gränsar sencuren nästan till ren komik, men en riktig tragikomik blir det då den vanliga Sovjet medborgaren tvingas att gå med på allt Kreml ålägger dom att göra. Sovjetdiktaturen är en mycket välskriven bok med många år på nacken men jag rekommenderar den till dom som vill få en insikt i hur denna totlaitära diktatur fungerade i praktiken, i vardagslivet, på arbetsplasten, på skolan etc etc. // Ann-Mari